Som förälder har jag ett ansvar att ständigt avväga och bedömma hur mycket inflytande mitt barn kan ha över sin egen situation. Ibland är det lätt att säg nej automatiskt utan att ens fundera över om det istället kunde vara möjligt att säga ja.
Jag tänker att om jag lyssnar på barnen, låter dem säga sin åsikt och frågar dem om råd i de små situationerna, desto mer tillfreds blir de med att jag behöver vara den som styr i det stora hela.
Lilla och jag tog en tur till skogen i förmiddags. I det stora hela höll jag i rodret så vår runda skulle bli lagom lång och inte dra iväg åt fel håll. De små besluten överlät jag då till den upptäckarglade. Över eller runt stenen? Förbi det nerblåsta trädet eller inte? En avstickare för att titta på myrstacken? Lång eller kort plaskstund i vattenpölen? Ett samspel av bästa tänkbara sort och de få gånger jag behövde säga "nej nu måste vi gå hitåt" fick jag bra gensvar. Ömsesidig respekt och delat ansvar.
Barn gillar samarbete och jag hävdar att om vi låter dem vara med och bestämma förlikar de sig lättare med de beslut vi vuxna måste få ta. Det kräver en hel del anträngning och ett vaket närvarande från den vuxne, men det är väl värt det.
Håller du med mig?
Sedan ska gudarna veta att jag långt ifrån alltid lever som jag lär.
