Den där känslan av att aldrig riktigt räcka till. Att aldrig bli klar med något eftersom man hela tiden blir avbruten och måste påbörja nåt nytt. Oändligt med påbörjade projekt. Tröttheten som hotar att göra sinnet sjukt. Tålamodet som ständigt tryter. Att sova fyra i en säng för två med små, kalla fötter som sparkar överallt. Tvätta, tvätta varje dag men ändå aldrig ha rena kläder på sig eftersom alla kläder man tvättar var visst till någon annan, betydligt mindre person.
Att bli osams med dem som får hjärtat att svämma över. Skrika, gorma och bära sig åt när man egentligen borde krama och pussa. Känslan av sammanhang och mening. Allt jag gör, gör jag för er. En kopp kaffe, en stunds stilla lugn. Att vara mamma är ett hedersvärt uppdrag som jag är oerhört stolt över. Även de stunder när det håller på att förgöra mig.
3 kommentarer:
Ja du vännen känner verkligen igen mig. Det är så mycket som bara blir liggandes/ogjort och man har mkt att göra, både hemma, jobbet och på andra ställen. Man är ju mer än bara mamma. TID! Vart får man lite extra ifrån...
Hoppas vi får en fin kväll den 9e sen :)
KRAM
Helena: Jag ser fram emot den 9:e, då tänkte jag vara mig själv för en stund.
Oj vad bra skrivet Ida! Tror alla känner igen sig i detta! Lägg ut denna text på fejjan tycker jag. Super! kram Ulle
Skicka en kommentar